Onsdagstankar

Jag gillar att vara vuxen och kunna göra som man vill. Det man var rädd för när man var liten, som att deklarera och betala räkningar, är ju inte så farligt (läs - det är vidrigt) och att man inte skulle få leka är ju inte sant (det gör man alldeles för mycket). Däremot trodde jag att man skulle komma ifrån alla dessa "spel" som fanns under uppväxten i olika typer av relationer. Kan man säga så då? Kan man ringa då? Vad händer om jag så?

Mycket av den ångestladdade delen av spelen har försvunnit, men jag upplevera att det finns förvånansvärt många spel kvar, och jag har inte lärt mig reglerna. Men det kanske är dessa spel som gör oss till människor.